Återsändningsavtal

Det finns två slags avtal om återtagande, dvs. s.k. återsändningsavtal: Europeiska unionens återtagandeavtal och bilaterala återtagandeavtal.

Dessutom finns det andra avtal och samförståndsavtal som gäller återtagande.

EU:s återtagandeavtal

EU kan med stöd av sitt grundfördrag med länder utanför EU ingå sådana avtal som gäller återsändande av medborgare i dessa länder från EU till deras hem- eller utreseländer. Dessa återtagandeavtal som EU ingått omfattar alla medlemsländer, varvid man inte behöver separata bilaterala avtal.

Medlemsländerna har inom ramen för EU:s återtagandeavtal möjlighet att utarbeta ett noggrannare bilateralt genomförandeprotokoll.

För närvarande har EU ett gällande återtagandeavtal med följande stater och självstyrande områden:

• Albanien (2006)
• Armenien (2014)
• Azerbajdzjan (2014)
• Bosnien och Hercegovina (2008)
• Georgien (2011)
• Hongkong (2004)
• Kap Verde (2014)
• Macao (2004)
• Nordmakedonien (2008)
• Moldavien (2008)
• Montenegro (2008)
• Pakistan (2010)
• Serbien (2008)
• Sri Lanka (2005)
• Turkiet (2014)
• Ukraina (2008)
• Ryssland (2007)
• Vitryssland (2020).

Europeiska unionens råd har gett kommissionen befogenhet att förhandla om återtagandeavtal också med följande stater:

• Algeriet (2002)
• Jordanien (2015)
• Kina (2002)
• Marocko (2000)
• Nigeria (2016)
• Tunisien (2014).

När det gäller dessa länder har förhandlingsprocessen inte tills vidare framskridit till återtagandeavtal.

Bilaterala återtagandeavtal

Förutom EU-avtalen har Finland dessutom bilaterala återtagandeavtal med följande stater:

• Bulgarien (1998)
• Kosovo (2013)
• Lettland (1997)
• Litauen (1997)
• Rumänien (2001)
• Schweiz (2010)
• Estland (1996).

Det är fortfarande möjligt att ingå bilaterala återtagandeavtal med länder med vilka kommissionen inte förhandlar om återtagandeavtal på EU-nivå.